There goes my childhood

Det finns få saker som kan tillintetgöra en som människa, platta till henne totalt, som när hon träffar en till synes lyckad människa. Som är ung. Och snygg. Framgångsrik. Och har snygg, lyckad, fertil partner. Och bor snyggt, rikt.
Det hände mig för sjutton minuter sen, på Ica. Jag kom cyklandes på min antika cykel Daisy som jag vårdar ömt men vars skönhet få kan se, utanför Ica esplanad. Så såg jag då den här snygga, lyckade tjejen från back home med sin skitdyra barnvagn och sin perfekta unge. Försökte ducka men hon ba; Men hej! (för såklart är hon skittrevlig också, vissa får allt av gud medan han straffar andra direkt=mig) Hej, sa jag i min hopplöst daterade look, hela jag är förresten hopplöst daterad. Dog efter det mötet. Dog.

Finns två saker som skulle kunna få mig att återfinna mig själv nu, det ena är treo, det andra är cola- det svarta guldet. En kille jag känner, eller nä, såhär, jag känner honom inte bra men han är kompis med min killbästis Matt plus att han varit ihop med två väninnor till mig. Två. Ej samtidigt. Han har även jobbat vid Nasa. Plus driver framgångrik reklambyrå i New York. Plus har brasiliansk flickvän. Lyllo. Men är han lycklig? Skoja. Allafall. Nu kommer jag till sak. När han var liten och drack coca cola sa hans vpkfarsa till honom:

-Min son. Det är arbetarnas blod du dricker!

Han har inte druckit cola sen dess.