pink.

Detta är mitt femhundrade brev jag postar till dig. Vet ej om det är något hedervärt eller något djupt tragiskt. Tror det är tragiskt, saknar självinsikt. Är på skitbra humör, typ hög på socker. Har ingen anledning att vara glad utöver att vara född i i-land, ha familj, fin cykel.
Om jag var på dåligt humör hade jag haft sketmånga anledningar. Kvinnobesvär, pankhet, magkatarr, skitfult hår/kläder/tandrad/+ fått fet käftsmäll av skatteverket osv. Till helgen ska jag på retreat. Man ska vara i tystnad från freda till sönda. Typ begrunda sina synder. Jag hade behövt vara tyst i ett år om jag skulle täcka alla mina. Fader Alberto är djupt oroad över min närvaro, han tror jag kommer paja för alla genom att babbla. Kommer jag inte. Han känner inte mig. Det gör ingen. Bara Gud.

Sist vi var på retreat med kyrkopersonalen misskötte jag mig väldigt mycket. Har så mycket prat och fniss i mig. Därför måste jag nu bege mig på ny retreat och sona mitt brott=att jag bröt tystnaden vid upprepade tillfällen förra retreaten. Det blir som en ond cirkel liksom. Till sist gör man inte annat än att åka på tyst/kyskhetsläger.

Läste bokrecension i dn av man jag känner, helt överraskande, så gött. Fick mig att känna mig som del av etablissemanget, typ som Ronnie Sandahl. Skoja.