Om jag nånsin kommer fram till samarkand

Börja inge bra alls, den hära dagen. Först mardröm om att bli avvisad, bortknuffad av ansiktslös man med pyttesmå händer, typ barnahänder, nån jag tydligen ville ha, sen vakna i brakhuvevärk, svepa dubbel treo till frukost.

Ändå, livet. Så fint. Vill tacka det. Det har gett mig så mycket. Till exempelt gav det mig min älsklingsring tillbaka idag. Längst ned i tvättkorgen hitta jag den. En anspråkslös, flätad liten silverring jag fick av pappa när jag var tretton. Har den varje dag. Typ som en promisering. Skoja.

Livet. Ibland ligger det över mig som en våt filt. Det var inte så längesen jag tog av den.

Många undrar nog över mitt uteblivna inlägg i debatten om konsumtion, med anledning av Sisela Lindbloms bok De skamlösa. Skoja. Ingen undrar.

Är nervös inför retreaten jag ska på i helgen. Frågade fader Gustavo om man fick ta med sig baddräkt. Fick man. Bara man badade under tystnad. Fader Alberto har sagt att min främsta uppgift är att hålla brasan vid liv. Ibland känns det som om kyrkofäderna på mitt jobb tror att jag är förståndshandikappad. Att de hittar på små uppgifter till mig för att jag ska bli glad.