vägs ände.

Har du varit med om att sitta i en bil på en motorväg, det är mörkt och det är nästan ingen trafik, du är på väg någonstans, var spelar mindre roll. Det enda du vill är att åka hela natten. Det kanske börjar duggregna, du kanske lyssnar till en radiokanal dit obildade människor ringer och är upprörda över trivialiteter och fulla av fördomsfulla ord. Du tänker att de är ensamma. Vem ringer annars till en radioredaktion mitt i natten? Om det bara fanns en enda människa hos dem där och då, någon som kunde hålla dem, lyssna en stund, stryka deras kind och säga; "Nu sover vi vännen", hade de aldrig behövt ringa Sveriges radio om natten med ett hårt bankande hjärta och knogar som vitnar på handen som kramar telefonluren. Så hårt. Så hårt.

Du kanske byter kanal, till någon som sänder live från en musikfestival i Tennessee. Musiken är inte särskilt bra, med undantag för en stråkkvarett som anas långt bak i ljudbilden, du är svag för stråkar. Ibland, under bandets mer välkända låtar, sjunger publiken med. Deras röster ger dig en sorts tröst, en känsla av att du är del av ett större sammanhang. Det är någon mer i bilen, ni talar inte särskilt mycket men ibland talar ni lågmält, trevande, och när ni närmar er en stad börjar skuggor falla, du undrar när det blev så tyst emellan er, har det alltid varit så? Och du tänker att de här bilresorna är så nära sanningen ni någonsin kommer och du önskar att de varade länge, men ni måste stiga ur bilen för ni kommer inte längre nu.