behind.
Igår mådde jag som röven men i morse när jag vakna tänkte jag "gött mos" som första tanke, och då visste jag att allt var som vanligt igen. ps. har jagat en tjyv idag, han var minderårig. Först sprang tjyven, sen sprang jag och sen kom maggan, som en fars typ. Hela mitt liv är en fars btw. Jag skulle vilja vara ihop med Ulf Brunnberg i livets fars, helst inte med Ulf Larsson om man nu får välja.
kram från en lam
6 Comments:
Men nu känner jag mig nedrigt skamsen. Ge mig på Ulf sådär bara för jag är surkig. Han är väl inte ens lokalpolitiker längre, heller. Ta bort den där kommentaren, vänligen Erina, jag skall stillna och bara tänka snälla tankar hela kvällen. Pax.
Så, nu har jag tatt bort. Men åh, du bor på en ö! Med Ulf Brunnberg. Helt underbart ju.
Uffe Larsson bor i Sumpan. Ibland ser jag honom på torget. Hans hundar har dött, nu är han helt ensammen. Han vandrar runt med askan av deras kroppar i en berlock runt halsen, eller nåt. Sad.
Jag tror man får ett lite bättre liv med Uffe Brunnberg, men bara marginellt bättre. Tror han har problem med att kontrollera sin ilska. Bara en ren gissning. Ilskan, i sin tur, beror på besvikelse i unga år och rädsla för att bli avvisad. Ulf använder ilskan som ett sorts försvar, ett sätt att skydda sig ifrån nära relationer.
Bara en gissning, alltså.
Brunnberg, fatta att han är utbildad vid Balettakademien. Bor en soft kille därinne någonstans.(En antites till Uffe Larsson som visade sig vara jätteledsen därinne när all kroppshydda skalats av , i sanning sorgeligt ) Och arg skulle jag också vara om jag, som framkom i recensionen av hans senaste, mycket allvarliga, pjäs "Västra kajen" publiken tror att han är Vanheden och gapskrattar vid en av monologerna. Så han är inte bästa valet, Erina. Däremot hade Ernst-Hugo varit det. Eja, när han spankulerade kring på vår ö och alltid hälsade med en värdig nick. Saknar fortfarande dessa möten. Allt vi har kvar nu är typ Orup som hastar runt på Vivo och greppar delikatesser.
Oh, lidingö, du stoltaste av öar! Jag tror det är ett livning hell att vara gift med manliga skådisar. I synnerhet Börje Alstedt samt Örjan Rahmberg.
Det är deras evinnerliga ego som gör det störande. Å andra sidan är det säkerligen likadant med författare. Brunner, Ranelid känns inte helt kosher i min bok. Bättre med en kranskötare eller ingenjör, kanske.
ha, ha det var roligt!
Skicka en kommentar
<< Home