riddare.
Jan Guillou gav en intervju för Svd Bostad för ett tag sedan. Detta var den oavsiktligt roligaste läsning de serverat sina läsare på åratal. Jan beskriver själv sin stadsdel Östermalm på följande vis: " Den stämning av ridderlighet som finns här behövs om man ska leva ett drägligt liv i Stockholm". Åhå! Senare, lite längre fram i artikeln framhåller Guillou att just den del av Östermalm där han bor (Banérgatan-Strandvägen-Narvavägen), är ett av Sveriges mest invandrartäta områden, efter Tensta och Rosengård i Malmö. Joho då minsann. Dock är möjligen invandrarna i Oscars församling av det mer väletablerade slaget, med en klar överrepresentation av diplomater. Passar Janne perfekt.Jan Guillou beskriver också med förskräckelse att han ibland besöker Söder, där dottern Ann-Linn bor. Att åka dit och äta middag är något av en expedition till främmande land.
Det är så roligt, jag dör. Tidigare hade jag svårt för Jan Guillou, men nu, när jag läst artikeln, känner jag att jag har lätt för honom. Älskar brackiga vänstermänniskor som Jan Guillou och Gudrun Schyman, de förmänskligar hela rörelsen genom sin motsägelsefulla livshållning.
Tidigare, då jag hade svårt för Jan Guillou, brukade jag tänka; Men det finns någon som älskar honom. Ann-Mari Skarp älskar honom, hans dotter älskar honom säkert och hon har väl nån unge med nån spermdonor, Rickard Wolff eller nån, och den ungen kallar honom morfar och ser allt det fina jag obviously missat. Det känns bättre att tänka så, det blir svårare att tänka fula tankar. Nu, när jag gillar Jan Guillou och tycker han är rolig, får jag stålsätta mig för att att inte tänka fult om Viggo Cavling. Därför läser jag ibland hans nätdagbok, där det står att läsa om hans fru som kallar sig Stjärna (men som heter Sussi eller nåt på riktigt) och som Viggo refererar till som "min vackra hustru". Då måste jag tänka; Viggo är inte bara en köttig, dryg och maktlysten skåning, han är också en djupt förälskad man, han har en son, han bor på mariaberget, han har kärlek i sitt liv och han springer runt riddarfjärden ibland och han verkar må bra. Då mår jag också bra. See?
6 Comments:
Men sedan är det hans jeans man får för sin inre blick, de och hans äckliga upphetsning och självbelåtenhet när han dödar isbjörnar. Och så är allt tillbaka, man har svårt igen. Man blir skadeglad för att projektet med filmatiseringen av Arn går trögt.
A, jag hör dig broder, och jag är med dig där.
Vår Bostad. Den hade jag glömt. Jan Guillou är svårare att glömma. Han gör sig hela tiden påmind liksom, lite som en obotlig sjukdom faktiskt. Han påminner om en sån. Man tänker: Javisst ja, jag är dödlig. Så var det, ja.
Men Guillou har skrivit en bok med hjärtat: Ondskan. Som också är nyckeln till hela hans uppträdande. Därför är han förlåten för sin usla litteratur. Däremot icke för björnarna - helt rätt, Viktorov. Artikeln i SvD analyserade jag som en rejäl drift från hans sida med journalisten, faktiskt. Åtminstone invandrarpratet. Cavling däremot, jestanes.
Åh, jag håler med! Ondskan är den enda guilloubok jag någonsin läst, det räcker att läsa den för att förstå hur janne ser på omvärlden och sig själv. Däremot förstod jag, under en debatt på publicistklubben, att jan guillou har något så oväntat som humor. Det var då det vände för mig, jag kunde se något fint, på gränsen till älskvärt i hans små springor till ögon.
Kan inte annat än hålla med Jan.
Skicka en kommentar
<< Home