när rödhåriga pojkar gråter.

Åh, rödhårig pojke som satt bredvid mig på en bänk igår.
Du var så fin. Jag ville fråga dig om du kunde hjälpa mig att ställa om min cepeklocka till realtid, började precis säga något, du tittade upp, men så ringde din telefon. Jag hostade till för att få det att verka som om första stavelsen var något sorts oavsiktligt halsrossel, att jag inte alls försökte prata. Jag tilltalar inte främlingar. Jag gör aldrig det, jag vågar inte. Men du, du var ingen främling, du var något annat.

Telefon som ringer, rödhårig pojke talar med svag röst, säger ja, jo det är väl bäst så. Rödhårig pojke börjar gnugga sig i ögon, jag tror att du gråter. En sorts återhållsam, stilla gråt. Du skäms och du vill inte, men du gråter nu. Dina axlar lätt framåtböjda, ansiktet gömt i händer. Du, helt hjärtskärande i all din rödhåriga finhet. Jag vill fråga hur det är fatt, gjorde hon verkligen slut över telefon? Men det gör jag inte.

Hela kvällen bär jag med mig rödhårig pojkes gråt.