samtidigt, ibland.

Ända sedan jag var i den där 11-årskrisen då jag drabbades av insikten att jag faktiskt var ensam i världen, ända sedan dess har jag försökt hålla fast vid något, vid någon. Och ibland är det som att jag anar en hand i ryggslutet. Något, någon som hindrar mig från att falla så hårt mot marken. Samtidigt, ibland, är det som om samma hand tas ifrån mig. Jag faller handlöst. Och jag är ensam.

Jag väntar. För jag vet. Allt har sin tid.

En tid för födsel, en tid för död. En tid att plantera, en tid att rycka upp. En tid att dräpa, en tid att läka. En tid att riva ner, en tid att bygga upp. En tid att gråta, en tid att le. En tid att sörja, en tid att dansa. En tid att kasta sten, en tid att samla stenar. En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag. En tid att skaffa, en tid att mista. En tid att spara, en tid att kasta. En tid att riva sönder, en tid att sy ihop. En tid att tiga, en tid att tala. En tid att älska, en tid att hata. En tid för krig, en tid för fred.