den första snön är alltid vitast

December månad var en bra månad det året. Det snöade inte och det blev inte riktigt som jag ville, men det var fint ändå.

-Min himmel är svart, man ser det inte först men tittar man upp är det stjärnklart, sa jag. - Min himmel är blå, sa Gentlemannen. Damen Källa sa att hennes var helt vit, som en tjock, konstant sörja av moln liksom.
- Göteborgsväder, sa vi.
Vi satt på Café Piestrowska och talade i metaforer. Ingen av oss visste egentligen vad vi pratade om. Våra sinnesstämningar. Våra kärleksliv kanske. Jag tror det hade något med livet att göra iallafall.

I rummet intill var det vackert väder. En trubadur firade sin födelsedag. Alla skrålade och var glada. Vi sjöng med lite försynt. Gentlemannen gick in och önskade Tiny dancer. Trubaduren och hans vänner kunde inte texten. Men de var väldigt glada att se honom.

Det snöade lite när jag gick hem långt senare, man fick titta noga mot gatlyktorna för att se det. De flesta märkte det nog inte ens.