erina och biskopen.
På en bjudning tidigare idag placerade jag mig bredvid en biskop. Caroline heter hon. Biskopen presenterade sig med både för-och efternamn. Det var bra. Jag sa bara mitt första. Tänkte det räckte. Jag visste inte riktigt hur jag skulle konversera en biskop. Sökte med en lykta i mitt huvud efter något passande/smart/teologiskt att säga. Det fanns inget där. Så jag sa;
-Har du färgat håret?
Hon såg på mig medan alla i hela lokalen tystnade, lampor slocknade, år passerade. Sedan sprack hon upp i något som verkade vara antydan till ett leende.
-Javisst! Jag tänkte jag skulle vara blond lite nu!
Här var jag jättenära att säga att blondiner har roligare, men jag hejdade mig.
Jag må inte vara blondin, men ibland är jag bara så blond inuti mitt huvud att det är skrämmande.
3 Comments:
Lysande - så skall hon tas. Hon verkar så stram, sträng och oälsklig. Likt en Bergmanpräst. Bra att hon numera är blond, det visar på viss uppluckring. Sköter hon sig kan hon vara med nästa år i Blåsut. Med mitra, om Blond Excellence skulle gå fel. Plus Vittore - avundsjuk på dig som har en jordemor-mamma.
Åt middag med en biskop en gång. Han heter Martin. Han försökte sätta dit mig med kuggfrågor, typ "jag har en bastu med utsikt över stan, du kanske kunde komma och prova den någon dag".
Oh, my! Du ska alltid vara värst. Caroline gjorde inga inviter utöver; "Kom och se Händels messias" Typ sånt man färväntar sig av en biskop.
Skicka en kommentar
<< Home