outta my dreams into my car

Hej, jag köpte en liten varukorg med smink igår. Jag tog på mig allt smink och gick till Gondolen. Jag hade kappa och scarves och såg ut som om jag var anställd på tv 4. Dvs som en tönt.

Den andra personen tyckte jag var olik mig. Jag sa att det var för att jag varit på anställningsintervju på tv 4. "Jaså, hur gick det då?" sa den andra personen helt utan ironi. "Bra", sa jag och orkade inte förklara det uppenbara.
Det är sådant som får mig att tvivla på den andra personen.

Sen såg jag Studio 60. Det var en fin scen i den. Danny hade uppvaktat Jordan en tid helt utan respons. Jordan tog honom avsides och sa; "Du måste sluta." Han var tyst ett ögonblick, såg henne stint i ögonen och sa; "Nej." Sen gick han bara, lämnade henne där, i en tom tv-studio.
Så himla fint. Jag grät bort allt tv4smink då.

Grejen är ju att det går att tjata sig till kärlek. Jag känner två som gjort det. De tjata och tjata, var ihärdiga, distanslösa och efterhängsna. Till slut orkade inte föremålen för deras uppvaktning stå emot, de resingerade, gav upp och sa; "Okej. Om du ändå alltid ska vara där jag är kan du väl lika gärna få mig då. Här, varsegod". Så sträckte de ut handen till den andre och blev lätt motvilligt släpade till altaret och sen till en förlossningsstol.

Generellt tycker jag att folk ger upp för snabbt i sin uppvaktning. Detta av rädsla för att bli avvisade naturligtvis. Men ett nej är nödvändigtvis inte ett nej forever. Ett nej kan bli till ett kanske, och sen till ett nja. Kom ihåg det, barn.