november 霜月

Det mörknar tidigt nu. Glassbilen kom just. Jag har satt små lampförsedda stjärnor i mitt fönster i kyrktornet. Ibland önskar jag att någon skulle komma och rädda mig i mitt torn. Ta mig bort ifrån denna regnbenägna förort. Starta något nytt, något fräscht, en liten korvkiosk på nån bortglömd ö i Västindien kanske.

Till dess det händer får jag la sitta här och sjunga Life on mars med en blind som jag gör just nu. Tidigare idag sjöng vi Lina Sandell.
Det var jag och Anna.
Vi sjöng den dära fina biten är det sant att Jesus är min broder, är det sant att nåden hör mig till. Mer kan jag inte, men det räckte för Anna kunde hela skiten.

Åh Lina. Hon hade ett så sorgesamt liv. Först drunknade far hennes i Vättern, sen dog hennes mamma, sen blev hon själv sjuk, sen dog hennes enda barn vid födseln, sen dog hon själv. O´death.

Jag identifierar mig mycket med allvarstyngda kvinnor i historien. Varför vet jag inte, egentligen är jag en rätt glad skit.