pianot.

Likt en slavinna i min herres tempel städade jag kyrksalen. En man började spela på flygeln. Bach! Händel! Mozart! Sedan något annat, något jag inte kände igen. Det var banne mej något av det vackraste jag hört. Mitt arma hjärta blödde till tonerna av en finstämd version av Ack Värmeland du sköna. Jag vätte golvet med mina tårar och torkade det med mitt hår.

Vem är du? sa jag. Jag är endast en enkel pappa, sa the pianoman (obs ej billy joel). Jag anade en svag brytning. Var han månne en rysk konsertpianist i landsflykt? Ett underbarn för fattig för klassisk skolning som förälskat sig i en svenska, gjort henne på smällen, lagt pianot på hyllan för att försörja sig som rörmokare? I dunno.

Jag blåste håret torrt från tårar och bytte min enkla klädnad för att gå och tjäna mina herrar i den övre salen.