sight for sore eyes.
I början utav romantiken. Eller när någon just dött. Man tycker man ser dem överallt, i allt. Himlen har samma gråblå nyans som hennes ögon. Man ser någons ryggtavla vid Katarinahissen och tycker det är hans. Man tycker hans namn står på alla lastbilar som passerar vid övergångsstället. Man tycker sig höra hennes röst långt bak i bussen. Man tycker sig skymta hennes röda kappa utanför NK. Man tycker. Man tycker så mycket. Om.
9 Comments:
För så där en tio år sedan, när mina föräldrar dog med ganska kort mellanrum, fick jag en stark känsla av att varje gång jag tänkte på dem så ringde en liten spröd silverklocka i närheten av den obestämda plats där de befann sig, och så visste de om att jag tänkte på dem. När det lite senare hände att det gick en dag eller två utan att jag sände dem en tanke skämdes jag över att de kanske nu förgäves satt och väntade på att klockan skulle ringa. Så tänker jag inte längre, men jag saknar ändå.
Fint. Små klockor som klämtar för de döda. Jag tycker om att tänka så.
Eettan is wondering hur det gick med fejsan ? Finnes där någon grupp ?
Nej, men det finns ett hemligt sällskap i Blåsut. De ses inkognito en gång om året och ylar mot månen, sägs det.
Ah, vilken lättnad.Du är den enda blodgen jag läser (plus Viktorovs, speciellt om bobkill, helt underbar historia)varför andra media får gå bort. Garagevägen känns också mer markbundet och rejält för sällskapet. Vadmal kräver mylla (och asfalt, förstås, vi är ändå i Blåsut)
Erina! Kom tillbaka!
Saknar dig s�.
Rose
Erina - är du på resa i soligt land ?
Nä tyvärr. Jag har gjort en inre resa. Hemma. I en sjuksäng. I´ll be home for christmas. I blodgen.
Kram!
Bra,nu blev jag lugn och glad. Lite schizad så här inför jul och blev närapå orolig. Vilket är märkligt ty vi känner ju inte varandra egentligen. Men jag har vant mig vid att titta in och läsa dina vackra, outsägligt välskrivna texter. Så jag undrade. Krya på dig hälsar jag och viftar uppmuntrande med min gamla vadmal.
Skicka en kommentar
<< Home