En fin liten resa

Jag är nyligen hemkommen från en pensionärsresa till Roslagen där jag hjälpte till med serveringen. Alla tanter var så söta i sina sommarkjolar och nyrullade hår. De sjöng sånger i bussen och det kändes precis som att vara på klassresa fast lite mer old school då. Class of 1930. På hemvägen satt jag bredvid en dam som blev så förtjust i mig att hon höll mig i handen hela vägen medan hon berättade sitt livs historia. Jag blev helt tårögd.

Eftersom mamman dog då hon var tre år, blev hon bortlämnad till olika hemska fosterhem. När hon var sju gifte pappan om sig så hon och hennes två syskon fick flytta hem igen.Pappan var statare och fullt busy med arbete från morgon till kväll och på natten gjorde han nya barn med styvmamman. Det gjorde han så bra att hon födde nio barn på nio år. Hon var väldigt elak emot pappans första tre barn. Sen var det det gamla vanliga; att barna fick gå flera mil om dagen till fots, ha ihåliga skor utan strumpor på vintern, hugga sig med en yxa i benet och krypa en mil till doktorn, vara undernärda och börja jobba när de var typ fem.
Nej old people, det var inte bättre förr.

Pensionärsbussen släppte av mig vid min vanliga busshållsplats där det stod ganska mycket folk och väntade på den riktiga bussen. Hela pensionärsbussen vinkade till mig när jag klev av, sådär länge och ivrigt som barn gör när de vinkar till någon. Alla på hållplatsen måste trott att jag var en snåljåp som åkt med en subventionerad seniorresa med Vikingline eller nåt. Jag vinkade tillbaka och gick glatt hem i solen.