The sound of silence
Jag har varit på retreat. Man skulle vara tyst i en hel dag. Det var jättelätt förutom att jag upptäckte att jag talar högt för mig själv. Jag vet inte om det var tillåtet. Det var svårt att fråga de andra på retreaten eftersom de inte fick svara. Jag hade märkliga samtal med mig själv i stil med: " Jag tror jag tar fem roll idag" när jag tog deo. Eller " Vad är det man brukar göra nu efter man har duschat? Just det, ta på sig byxorna." Håller inte alls med den som har har sagt att man får de bästa svaren när man frågar sig själv. Tvärtom. Dessutom ställer man de sämsta frågorna till sig själv. " Är jag hungrig? Ja, det kan hända."
Jag fick bo i kungasviten på slottet. Den var så stor att det ekade från andra sidan rummet när jag sa ho ho. Det tog jättelång tid att gå från konungasängen till skrivbordet i nyrenässans-nybarock som stod vid andra änden av rummet. Där satt jag om kvällarna och skrev mina memoarer i ljusets sken. Det kändes som jag var drottning i en saga.
Det var mycket bekvämt att inte tala med andra. Det finns en vila i tystnaden som jag tycker om. Att tänka klart alla tankar som man inte hinner annars. Ibland, när jag mår dåligt, kan tystanden vara mycket högljudd. Viska obekväma sanningar i mitt öra. Men inte den här gången. Nu var den en vän.
De andra deltagarna smög runt med allvarsamma ansiktsuttryck och försökte se svåra ut när de åt. Jag blev lite fnissig inuti. Jag är så barnslig. Känslan av overklighet när jag gick i den stora stentrappan till slottsentrén. Jag tänkte på adliga damer i krinolin och godsägare som gått där före mig. På tjänstefolk och bönder. På munkar.
Jag var inte mörkrädd om natten även om jag kände historiens vingslag fläkta min panna. Det spökade inte miljön till trots, det enda spöket som möjligen rörde sig på slottet var The holy ghost. Jag sov som ett barn och nästa dag, då man fick tala igen, blev jag trött på mitt flamsiga sätt på en sekund. Någon borde dra ihop min mun som ett tältblixtlås och slänga bort nyckeln forever. Tystnaden klär mig så mycket bättre.
7 Comments:
insåg tre minuter för sent att det var dig jag hallåade på i din tystnad. stort. nästan som att träffa zlatan. men jag borde kanske inte stört dig in your silence.
Jag hoppas inte jag sa hej tillbaka? I princip tror jag bara jag sa en sak under dagen och det var "burr" till Gustaf eftersom det var kallt i salarna. Hade tänkt mima det först med det kom ljud av bara farten.
Jag vill också till slottet och låtsasha krinolin!
det lät tyvärr som du sa nåt. men det gick så hastigt så det räknas inte. hade du sagt nåt långsammare så hade du blivit diskad och fått börja om. det är reglerna.
Ha ha, vad synd att jag inte blev påkommen och diskad för fusk. Då kanske Peter skulle skickat in mig i en skamvrå innanför en lönndörr och sen kanske jag skulle bli utslängd från konungasviten och bli förpassad att sova på golvet framför brasan om natten, som Askungen fast jag egentligen var drottning. Allt detta för ett burr och för ett hej jag aldrig sa.
jag var på retreat en gång och då var ett gammalt par där som pratade hela tiden. eller då och då i alla fall. men det kändes som ofta efter som alla vi andra var tysta. kanske hade man blängt lite ilsket om de varit unga, men nu var de gamla och då var det sött!
Sådär blev det för mig med när jag var i fjällen ensam i somras. Jag hade dialoger med mig själv, vi var nästan som två personer, jag och mitt huvud. "Nu tror jag att det är dags för en rast" "Nej, du ska gå en halvtimme till först."
Skönt att det blir likadant för andra också.
Skicka en kommentar
<< Home