Blows

Är så trött. Vill ramla bakåt av trötthet i rulltrappor hela tiden. Tröttheten slår ut den lilla balans jag har. I livet. Orka orka! säger jag och Carin för försöka att blåsa liv i varann. Minns inte när jag var pigg sist. Minns inte hur det kändes att vara i balans. Var jag någonsin?

Om kvällarna när jag kommer hem brukar en kock stå och röka utanför restaurangen mitt emot. Restaurangen är väldigt posh, den har inte ens nåt namn. Åtminstone inte som jag kunnat se. Kanske är det bara överklassen som kan se namnet, för oss andra är det fördolt. Anyhow. Jag och kocken har börjat hälsa. Eller ja, mer nicka i samförstånd. Igår nickade vi som i;

(Han till mig) Jaha ja. Jobbat sent igen? Ser att det är släckt i din lägenhet. Ingen som väntar ikväll heller? Nähä nä.

(Jag till honom) Så här står du igen. Din hosta låter inget vidare du. Annars då? Jaså, du ligger efter med underhållet igen? Livet blows, jag vet. Det kommer bli bättre. Det måste. Du borde verkligen kolla upp den där hostan du. Tja då, vi ses.

X-factor säger att jag borde ha en kontaktperson som ser efter mig. Kontaktpersonen skulle se till så att jag åt ordentligt, fick tillräckligt med sömn och gick hem från jobbet i tid. X-factor erbjöd sig att bli min gode man men jag sa att man nog kan ringa socialen och höra om de har nån.

En kompis make har sagt till henne att han tycker hon blir flamsig beyond sanity när hon träffar mig. Det är sant. Jag passerade gränsen för normal behaviour för längesen. Män hatar flamsighet. Men jag är ju bara trött ju.

Om jag bara fick sova. I ett år. Det skulle hjälpa. När jag vaknade skulle allt ha ordnat sig. Skulle vilja åka till en sån där stuga in the wilderness som de brukar åka till i amerikanska filmer. Och sova vid en öppen brasa på en björnfäll. I ett år.