Blame it on the rain

Igår träffa jag arkitekten, fotografen, konstnären, spelemannen. Allt i samma person, han är så mångfacetterad att det inte går att placera honom i ett fack, ingen label i hans panna. Han var inne i ett kreativt skov just nu, han bara skapa, dag och natt gjorde han det. Då kände jag att jag hade saknat honom. Saknat tiden när vi hade oceaner av tid.

Sen mötte jag upp två personer på Riddarholmen, en helt oväntad mötesplats kan jag tycka. Den ena hade en liten jycke jag hälsa på. Han gned sig mot benet mitt så att jag blev alldeles generad. Usch. Jag gillar verkligen inte det där djuriska hos djur. Den andre var tystlåten. Jag tror inte det hade med mig att göra men jag vet inte. På hemvägen mötte jag två skönheter jag känner ytligt. Jag ångra verkligen att jag var så ful. Ful som i ofräsch. I blame nature.

Sen ringde Rocky och oroade sig över min mentala hälsa och undra om jag var desperat . Vad är detta? Nån sorts konspiration bland min inre vänkrets? Dessutom säger Cari idag; Jag funderar på att köpa en bok som heter Ordning i din inre värld till dig. Eh..jaha. Tack då. I blame november. Och mina försvunna dagböcker.

Ok, friends, kolla här:

Skrattar: Flera gånger per dag. Ofta högt, rått.
Tänker när jag vaknar: Ny dag, nya möjligheter.
Tänker när jag somnar: Gött mos.

See? Perfect psykiskt välbefinnande. Läs mig inte mellan raderna! Det finns inget där, bara luft. Hela jag är ju ett enda stort airhead, det borde ni veta by now. I blame it on my father.