Härifrån till evigheten
Söndag vid midnatt sitter jag på 7-eleven och äter en kaka och messar lite förstrött. Officeren och gentlemannen som bor i min trappuppgång kommer in. Vi har aldrig pratat. Men han har hållit upp dörrar. Det måste betytt nåt. Skoja.
- Tja, sen middag? säger han och tittar menande på min chokladbrownie.
- Mm, säger jag.
Mm? Var det bra sagt? Kom inte på nåt mer för jag var så trött just då. Lång dag du vet. Jag skulle sagt; "Är bara på förrätten, sen blir det trerätters med korv och pizzaslice. Slå dig ner."
Då hade han slått sig ner och sen hade han förmodligen burit mig hem och över tröskeln. Det hade vart gött.
2 Comments:
Varför kommer man alltid på när det är försent, vad man borde ha sagt?! Nästa gång tycker jag att du ska be honom bära dig hem direkt. Sen får du ringa mig och berätta allt. Jag ska from nu leva på andras kärleksupplevelser. Och på fina kärleksstorysar på tv, a la Grey's Anatomy. Det blir nog bäst så. Tror jag. Kram!
Tycker vi bara ska leva genom teven. Det är nya grejen. Bara titta på teve, sluta jobba, sluta leva. God, önskar jag var sjukpensionär. Och du också. Så kunde vi ringa varann och utvärdera teveprogrammen. Och bli fetton. Wonderful.
Skicka en kommentar
<< Home