sår

Precis som alla barn av min tid hyser jag en särskild kärlek till Beppe Wolgers. Beppe med alla dockorna i godnattstunden, Beppe som Efraim Långstrump. Han får oss att minnas vår barndom som lycklig.

Det är först nu, som vuxen, jag förstått att uppskatta Beppe, multibegåvningen. Beppe Wolgers var mer än en sagofarbror. Han var författare, poet, konstnär, översättare, skådespelare, textförfattare och underhållare.
Bland annat har han gett ut åtta diktsamlingar. Jag har läst alla. Jag gör ofta så, jag upptäcker någon och läser allt de någonsin skrivit. Just nu läser jag hans memoarer. (läs,läs,läs! finns i pocket.)

Beppe har ett underbart, målande språk. Man måste älska honom för hans stora, barnsliga, tunga hjärta och stora genialitet. När jag läser honom tänker jag att jag måste para mig med en stor begåvning. Någon som kan ge mig en multipelbegåvad konstnärssjälsson. Jag kan endast bidra med en enda bra gen. Så den andre måste vara Dan Wolgers typ. Fast en vanlig unge går också bra.

Beppe dog i sviterna av magsår. Magsår! Så totalt meningslöst. Min bön är att fader Alberto och jag inte ska dö i sviterna av magsår. Beppe var en av de få som lämnade ett stort sår efter sig i den svenska folksjälen när han dog. Ett öppet sår i allas våra magar.