damförbundet.

Vi träffades på annandagen, precis som traditionen påbjuder. Det var jag, flickorna och en och annan äkta hälft. Inte så många ungar. Alla var framgångsrika. Vi är medelålders nu. Då är man framgångsrik.

När vi var unga, runt de 16 eller så, hade vi ett förbund. För att få vara med i förbundet var det tvunget att man var av kvinnligt kön, samt inte hade någon pojkvän. Vi tyckte det var bäst så. Att man i unga år fokuserade på vänskap och bara hade pojkar som några sorts lekkamrater. Det var väldigt viktigt att man inte blev kär på riktigt för då kunde man bli utesluten ur förbundet.

Förbundet bestod av ett tiotal flickor. På somrarna gjorde vi utflykter till nordiska länder. Ibland var det roligt. Ibland grät vi.
Det rådde demokrati på resorna. Varje dag utsågs en president som fattade alla beslut den dagen. Alla fick vara president. Vi var aldrig osams. Om någon inte fick som den ville brukade den bara gråta lite så gav alla efter. Det var toppen.

Sedan kom något emellan. Pojkarna. De förstörde allt. Förstås. Nu ses vi mest på bröllop, även om inbjudningarna kommer alltmer sällan. Och på annandagen, förstås.
Igår, när vi satt där som vuxna kvinnor tänkte jag att förbundet nog aldrig lösts upp, inte egentligen. Vi kommer alltid vara tätt förbunda till varandra, våra livshistorier tätt sammanflätade till dödedagar.