den fulaste flickan.

I tunnelbanan om dagarna. Är det som om hela livet utspelar sig framför ens ögon. En vanlig tisdag. Några tonårsflickor är på väg in till stan. De är uppsluppna och högljudda. En av flickorna, den med den hårdaste makeupen, säger att hon är väldigt full. Ingen tror henne.

En av flickorna sitter på sätet bredvid, hon fick inte plats vid de andra. Hon säger ingenting. De andra pladdrar på men vänder sig inte till henne, ingen tilltalar henne under hela resan. Hon försöker hålla god min, försöker skratta när de andra skrattar, försöker le när någon säger något grovt om någon kille. Hennes ögon är helt panikslagna. Inte gråta, inte gråta. Hon är någon som fått följa med på nåder. De andra tyckte det var onödigt men någon av flickorna lät henne följa med.

Vi går alla av vid T-centralen. Flickan går ett par steg efter de andra. Om hon vek av skulle det ta ett tag innan de upptäckte det. Inte gråta, inte gråta. Hon har klätt sig som de andra, hon har försökt. Men på henne blir det liksom bara fel. Allt blir fel.

Och hon går där och tänker att hon är den fulaste flickan i hela världen. I många år ska tro att hon är det. Jag vill säga någon kommer älska dig, någon kommer tycka du är finast av alla. Men jag vet ju att det inte skulle göra skillnad. När man är den fulaste flickan i världen.