simpelt liv.

Vi var på kondis, jag och de åldriga. Pappa hälsade på någon, sedan sa han: - Det där var en Wrelo. - Åh, sa jag. Det måste vara fabbro Torbjörn.

Det är sådant jag gillar med måstaden. Man träffar någon som ens pappa är bekant med från nåt bygge och så är det ens bästis farbror. Man träffar kompisars föräldrar på stan. Alla är jättegulliga. Det finns inga som blir så glada att se en som kompisars föräldrar. Jag tror det har med nostalgi att göra. Nyss var man ett småglin som satt hemma med deras unge och klippte sönder pappornas skjortor. Föräldrar gillar sånt.

Och i lokaltidningen är det en intervju med Nina Persson. Det är alltid en intervju med Nina Persson i den. Traktens stolthet som i varje intervju tvingas bedyra att hon alltid kommer vara en jöna i hjärta och själ. Precis, vad är väl New York mot småstaden?

Tillägg: På konditoriet fanns även en kanadensisk skoghuggare fast smal och med intellektuell utstrålning i ögonen. Han var het. Där satt även ett gaypar och åt bakelser. Det var exotiskt.