skampromenaden.
Det händer att jag går upp tidigt om söndagsmornarna och tar på mig prydliga kläder. Det händer varje söndag faktiskt. När jag bodde på östermalm mötte jag dem varje söndag. Skamgångarna. Klockan är åtta-halvnio. Staden sover. Någon enstaka hundägare syns längre bort på gatan. Det är då portarna öppnas. De smiter ut snabbt, obemärkt. Smyger längsmed husväggarna i gårdagens smokings och guldklänningar, håret på ända och blicken ner i backen. En del har inte ytterpagg på sig trots att det är mitt i vintern. Gemensamt för dem alla är att de är väldigt måna om att lämna byggnaden snabbt. Och inte bli sedda. Gemensamt för dem alla är att de inte bor i byggnaden de lämnar.
Det gör mig fnissig. Ibland säger jag gomorron och flinar. De svarar inte. De möter inte blickar. Vad de gjorde igår vågar jag inte tänka på. Jag går till kyrkan och ber en bön för oss alla.
2 Comments:
Tack vare din bön stod en ledig och varm taxi och väntade i hörnet vid torget. Chauffören undrade om nylonstrumpan som ersatte slipsen var en trofé och det sa jag att den var, på sitt sätt. Jag bytte om till jeans och tröja på kontoret och hängde in smokingen i materialförrådet. Sedan promenerade jag ganska långsamt hemåt och köpte muffins i 7-11. Annika hade dukat frukostbordet och välkomnade mig med en stor kram. Hon hade fortfarande min italienska sidenslips löst knuten runt halsen och morgonrocken halvöppen. 'Nästa gång vill jag vara den som smiter ut på morgonen som en tjuv om natten', sa hon. Tack för i natt, älskling!
Hade inte en aning om att man kunde få den typen av bönesvar. Nu när jag vet ska jag be mycket längre, mer innerliga böner.
Skicka en kommentar
<< Home