the last time I saw richard.

Jag ser ut genom mitt lilla vindsfönster i kyrktornet nu, där är ett flygplan som ser ut som en raket, rätt opp går det. Det är tråkigt här, alla har gått hem. Utom två drönare, men dom jobbar inte här. Dom jobbar ingenstans. Det gör inte drönare. Så vad vill jag säga med denna rubrik, tja vad sägs om inget, ingenting alls faktiskt. Det är en låt av Joni Mitchell, den är inte särskilt bra. Och Richard, så heter min svåger. Sista gången jag såg honom var väl vid jul eller så. Han är en bra svåger.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ vad jag är uttråkad. Snälle gud låt mig få gå hem. I en kyrka är Gud ens chef, endast han kan säga när man får gå hem. Ibland får man gissa sig till tiden.

I förrgår målade jag ett glas till min nya servis. Servisen Röven. Jag gjorde små blå ankare på glaset. Underbart vackert. Har glömt öva gitarr och har helt tappat, men kommer dra några sköna riff i helgen med janne schaffer.

Nu ska jag ringa farmot Edit.
Nu gör jag det.
Hon svarar inte. Är la på bingo kan man tro. Anna ringer jag varje dag men farmor Edit ringer jag endast varannan månad. Och när jag ringer spelar hon bingo. Känner skuld, snälle gud låt henne inte dö.

Känner att jag vill gå på bokrean lite nu. Sen ska jag gå med Cari i sofo och kanske köpa klänning. Denna dagbok har blivit väl socialrealistisk på sistone, tycker du inte? Jag kan tycka det. Skulle jag skrevet en låt i detta nu skulle den hetat Vardagsblues. Sen skulle jag sålt den så att den blev spår tre på tomas a whis/pluras/mauros/peter le marc/samuel frölers nästa album.

Okej, nu går jag hem och skjuter mig i benet så det händer nåt. Adios Dios.