le rouge.

De träfftes på trappan till Dramaten, det var en kulturbärare och en yngling. Kulturbäraren var något tidig vilket var ovanligt för henne, hon hade för vana att springa sig genom livet.
De sågo Tjechovs Måsen. Kulturbäraren satt som förtrollad, förstoppad i sin stol medan hon till sin fasa såg i ögonvrån att Yngligen blundade lite nu och då. Ja, se ungdomen. (writers note:Marie Göranzon var helt wonderbra, pondus, komisk timing, karizzma, det var så jag ville krypa in i hennes livmoder och låta mig födas om igen alltså. Anita Wall var också ett enda stort geni medan Janne Malmsjö kändes något trött. Men bra regi, bra uppsättning, fin scenografi och härligt ljus -älskar ljus -Love b har lärt mig allt om vikten av bra ljus.)

Sedan gingo de tu till den röda restaurangen i Gamla stan. Kulturbäraren älskar Gamla stan, ety det gör kulturbärare. Hon försökte lära Ynglingen livet, försökte förmå honom att skydda sitt unga hjärta. Inom sig visste hon att det var lönlöst. Strax därpå skulle han glömma allt hon sagt och gå hem och sälja det till högstbjudande på blocket, ety det hör ungdomen till.