vårgrus.

Föreställ dig en av de första vårdagarna när du var liten. Din pappa tog fram din cykel från garagets innersta vrå. Lyfte den över pulkor och gamla plankor. Du bad din mamma om att få ha jeansjacka, snälla, snälla, bad du tills hon gav efter. Det var lite kyligt men det kände inte du. Du cyklade till lekparken. Din vän var i parken. Istället för att använda cykelns broms, satte du ned ena foten på vårgrusig asfalt och bromsade med skon.
Du hade träskor.

Du och din vän bestämde er för att göra en vårmanifestation. För att välkomna våren. Blommor, vi måste ha blommor, sa din vän. Du funderade. Efter en stund cyklade du iväg, trampade snabbt med små ben på blå cykel. Du stannade vid grannhuset. Parkerade din cykel framför brevlådan och smög fram till rabatten. Du plockade omsorgsfullt alla blommor som växte där. Snödroppe, krokus och tulpan.
Skynda skynda tillbaka till lekpark på blå cykel.

Din vän delade ut blommorna åt barnen i parken. I triumf gick ni gatan fram med vårblommor i barnahänder. Nu är det vår, nu är det vår! skanderade ni. En rosa monark bromsade in framför er. Det var din syster. Hennes tuffa kompis Sussi satt på pakethållaren. De blockerade vägen för vårtåget. Din syster frågade var du hade plockat blommorna. Du sa som det var, att du plockat dem i skogen. Dumunge, sa din syster. Sussi sa ingenting. När de cyklade iväg räckte du ut tungan.
Det blir inget vårtåg, sa du till de andra barnen. Jag vill inte mer.

Senare, när det nästan var kväll, stod du med din mamma på grannens trapp med stora tårar rinnandes ned för röda kinder. Din mamma höll inte din hand. Förlåt, sa du, knappt hörbart. Förlåt att jag tog alla dina blommor.