דָנִיֵּאל

När jag var ung tog jag hand om en utländsk liten pojke. Hans hy var mjölkvit och hans hår var högt och bestod av stora svarta lockar. Som en peruk, eller som håret hos någon som legat med papiljotter över natten. Det var något med håret och den lilla kroppen, något robust, någonting utöver en ovanligt kraftig benstruktur, som fick honom att framstå som en farbror. En helt liten farbror.

Pojken tyckte om att bada. Jag brukade bada honom i ett rött badkar. Han tyckte inte om stranden, i likhet med mig ogillade han sanden och värmen. Om våren och sommaren smorde jag in honom och mig själv i baby sunblock. Inte en solstråle nådde våra känsliga skinn. Hans mamma tyckte gott att han kunde få lite sol på sig, men det brydde jag mig inte om. Vad visste hon? Han gillade ju inte ens sol.

Jag lämnades ofta ensam med den lilla pojken. I veckor kunde vi vara ensamma i huset. Jag tog pojken med överallt, på poolparties, på dejter i parken, hem till mina vänner i de mer tveksamma delarna av staden. Jag minns att vi satt inne hela helgerna och spelade playstation och åt chips medan han låg och sov i nåt hörn. Ute var det sol.

Vi var bara småflickor själva, alla i våra sena tonår förutom Tami, Orly och Gertrud, de var i tjugoåren. Om nätterna sov jag i en säng intill pojkens. Jag lyssnade till hans tunga andning nätterna igenom, rädd att den skulle upphöra. Pojken led av svår astma. När vi var var ensamma hade jag svårt att sova alls.

Jag tror inte att jag grät när jag reste därifrån, men jag minns inte riktigt. Jag minns att pojken lade sitt lilla huvud mot min axel medan han han höll en fuktig hand om min nacke. Hushkie, sa jag. Vi hade ett eget språk, pojken och jag . Han var helt liten när jag kom, jag lärde mig hans språk i ungefär samma takt han lärde sig tala. Med mig talade han nån sorts blandning mellan sitt modersmål och svenska, ett språk som bara vi förstod. Det var fint.

Pojken var inte särskilt tillgiven, han tyckte inte om att sitta i knät, pussar och andra ömhetsbetygelser togs emot under stora protester. Dock gillade han att bli buren. Av ren lathet naturligtvis, han kunde ju gå. Tyvärr var han väldigt tung. I månader efter jag rest hem kände jag en påtaglig fysisk saknad, en onaturlig lätthet, som om en tyngd fattades mina armar. Det var en mycket märklig känsla.