tisdag, februari 26, 2008

komma hem.

Så jag ringde och jag sjöng på telefonsvararn så som jag brukar men denna gången hade jag valt sång jättenoga först, och jag gjorde om orden så att det skulle passa, men om det gjorde någon skillnad har jag ingen aning om.
Och sen, efter det, stod jag och väntade på denna dära, det var vid Skanstull, och det blåste jättekallt den dagen, fastän det var sol frös man. Under tiden jag stod där passerade kompisars gamla pojkvänner, två stycken såg jag och båda drog barnvagnar och en hade visst en matkasse också. Och jag sa inte hej och dom sa inte hej men vi visste att vi kände varann fast i en annan tid.

Jo.

5 Comments:

Blogger E1 said...

Regnet droppar, Stockholm surar. Då kan man läsa några utmärkta texter på ett bräde. Tackar. (och så Koivisto m fl - minns deras kontor. Det var helt kalt, ensligt och ljusfärgsatt i spygrönt. Snyggt.)

27 februari, 2008 10:57  
Anonymous Anonym said...

Men hade dom svarta polos? Och svarta själar?

/erina

27 februari, 2008 14:06  
Blogger E1 said...

Det håller jag för mycket troligt. De satt nog därinne i den fluoriscerande ljusslajmen med solglasögon på sig. Och ritade och ritade. Kanske därför det blev stolar man inte kan sitta skönt på. Eller kastruller som inte går att vicka vattnet ur eftersom de är ergonomiskt felaktiga.

27 februari, 2008 14:49  
Anonymous Anonym said...

Precis, no souls, som jag trodde.

27 februari, 2008 14:53  
Anonymous Anonym said...

Jag ställer mig strax utanför arkitektdiskussionen, men vill gärna kommentera Tom. Denna den vackraste bland män.
När jag blir stor ska jag ha en hemsida som nästan heter youtube, men där man bara hittar Tom Waits.

Har jag tjatat om kentucky avenue?

klehn

28 februari, 2008 13:34  

Skicka en kommentar

<< Home