Igår kväll

Vi var på MB, Gondolen & på Street på Hornstullsstrand som hade 2-årskalas. Där träffade vi Anna och Mia. Jättetrevligt. Där fanns även piccolos i röda arbetsdräkter, deras jobb var att hålla koll på toakön tror jag.
Mia har just flyttat hem från San Fransisco där det hände en jobbig grej, jag ville köpa tröstblommor när vi sågs men glömde det. Nu är hon hemma för gott så jag och Mattias har lovat henne en rolig sommar. När vi kom ut från festen sa jag;
- Skönt att komma ut i friska luften. Det var så stimmigt där inne.

Jag är pensionärsmässig. Ingen under 65 säger friska luften och stimmigt.

(Bamsefar, det är väl så du kallar dig nu Andreas, ska du till Skåne i helgen? För du har väl sadlat om till resande?)

På hemvägen gick jag förbi en liten skata som liksom kippade efter andan och stod helt orörlig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, kunde ju inte ge den mun mot munmetoden direkt. Så jag lämnade den där och gick hem. Hemskt. Så hade aldrig min mamma gjort. Hon är djurens bästa vän och talar med dem på deras eget språk. Hon är kvinnan som inte bara talar med hästar, utan även med kor, får och grisar.

När jag slöt ögonen för att sova hörde jag Skatan ropa mitt namn.