Att gå där isen är som tunnast

Hon är blek. Mycket blek. Vi ses utanför matvarubutiken och jag tänker att hon nog bara har glömt att sminka sig. Vi kramar om varandra och säger det förväntade vad kul att se dig, hur är det?

Isen jag går på är väldigt tunn, säger hon allvarsamt.
Jag förstår inte riktigt så jag är tyst och avvaktar.

Hon har en tumör i hjärnan. Den sitter strax bakom örat och går inte att operera.
Jag visste inte, säger jag.

Jag kan inte få bort hennes ansikte från min näthinna. Hon har fyra barn. Fyra.

När livet för mig ter sig som en lättjefull isdans, ibland en långsam dans, men ändå en dans. För henne är varje dag och varje sekund en kamp, en vak att falla i. Ett lätt illamående kommer över mig.

Att gå på isen så försiktigt man kan. Att precisera varje steg så att man inte faller.

Att ana vattnet under ens fötter.