Fulingar

Jag har en vacker väninna. En klassisk skönhet. Ett bombnedslag. En trafikstoppare. Du fattar.

Vi sågs på Söder strax innan jul. Söder är fullt av bebisar. Och deras vagnar. Och pappor. För papporna på Söder tar ju sitt ansvar och är hemma med sina barn. Minsann. Vi var på Nytorget, i babyland. Papporna hade parkerat sina vagnar helt prydligt på rad och låst fast vagnarna. Inne på caféet satt de i sina randiga tröjor med bebisarna i sele på magen eller i knät.

Väninnan sätter sig och är sitt vanliga fabolous vardagsskitsnygga jag. Vi talar om trubbel och om de gamla snubbar hon träffar, för de är alltid gamla, hon dejtar ingen under fyrtiotvå liksom. På flickors vis talar vi och när jag ser upp från min tekopp ser jag att samtliga pappors uppmärksamhet är riktad åt vårt håll. Eller ja, åt hennes håll. Vi snackar åtta stycken, jag räknade, och ja, jag sa ju att vi var i babyland så det är inte alls så osannolikt som du tänker nu. Papporna slutar stirra när hon tittar tillbaka och sen börjar de röra lite förstrött i sina barnmatsbukar med generade miner.

Vi går mot Slussen. Vid ett övergångsställe står två pappor med varsin vagn. Hej, säger de till väninnan. Hej, säger hon. Kallt idag du, säger den ene. Ja usch, säger hon. Man kanske skulle ta sig en kopp te? säger den andre med tydlig adress. Gör du så, säger hon. Kände du dem eller? säger jag när vi går över gatan. Nä, säger hon.

Vi tar bussen. Den är full så vi får stå. En tvåbarnspappa apglor på väninnan. Du kanske vill sitta, säger han efter en stund. Han knycklar ihop sina barn så att väninnan ska få plats. Tack jag står bra här, säger väninnan. Ok, säger pappan besviket och vecklar ut sina barn igen.

Pappor, suckar hon sen. Helt hopplösa.

Meh, hallå! Vi kan ju inte betala papporna från Försäkringskassan om de ska vara ute och limma på tjejer på stan heller! På dagtid dessutom, det är ju helt skamlöst. Och oskyldigt kan man väl säga till deras försvar men jag tycker ändå det är opassande. Alla vet ju att det finns en mamma någonstans därute som jobbar och försörjer familjen. Alla kunde väl inte varit ensamstående heller?

Nyligen satt jag och söta Carin, Göteborgs finest, på tvärbanan. Henrik Schyffert, gift tvåbarnspappa, vänder sig om i sätet för att kunna se Carin lite bättre. Han sitter sedan vänd hela resan och fånglor på henne. Han tittade nog bara på solen, säger hon sen i ett försök att verka omedveten. Yeah, right. Och nästa gång får han väl ta på sig solglasögon för att inte bli bländad av dig, eller vad tror du? säger jag. En annan gång när hon var ute och gick saktade han in med bilen och vevade ner rutan för att kunna se henne lite bättre. Vilken ful gubbe alltså. Eller fin, det beror på om man tycker han ser bra ut eller inte. En fin, gift gubbe, är vad han är om du frågar mig.

Så vad är dealen pappor? Jag fattar väl att man kan kolla på andra trots att man är gift och har barn, jag tycker bara man kunde göra det lite mer diskret och mindre utstuderat om man nu måste göra det. Helst inte alls. Och inte när barna är med. Det är viktigt. För då växer ju barna upp till små fluktande gubbar som intar hela Söder så att inga andra kan bo där längre.