Den stora otursdagen

Det började som en skakning på övre däck kan man säga. Människor omkring mig blev bestulna. En låste sig ute. Detta var igår. På otursdagen. Själv fastnade jag i en hiss. Helt superhungrig och med fet huvudvärk. Utan telefon. Och P som var med, hans batteri dog i samma sekund som hissen stannade. Inte till pacemakern alltså utan till telefonen. Bara att sätta sig på golvet och vänta på att luften skulle ta slut. P kände på taket till hissen och såg väl framför sig hur han helt McGyveraktigt firade sig upp ur hissen och sköt omkring sig med en AK4 för att rädda mig. Eller heter det AKfemma, jag vet inte, det är väl nån sorts pickadoll iallafall. Taket gick inte att rubba.

Då kom han. McGyver. Den riktiga. Han drog upp olika verktyg ur bakfickan med sina arbetarhänder och började meka med låset samtidigt som han ringde hissjouren och talade sedan lugnande med oss. Efter några minuter hade han brutit upp låset så att vi kunde hoppa upp på säker mark genom en liten lucka. Det var ett så lyckligt ögonblick, vi hade tårar i ögonen och förenade oss i en innerlig gruppkram. Nu överdriver jag. Vi hade inte tårar i ögonen. Men glada var vi.

Sen, när jag skulle åka hem, började det brinna på mitt tåg. Alla fick evakueras och jag fick ta bussen till närmsta t-banestation. Den brann också. Så jag gick till fots till Odenplan där jag möttes av beskedet att branden spridit sig. Jag kände mig skyldig på något sätt.

Det stod om det i tidningen idag. Men det stod inget om att jag och min bad karma hade något med saken att göra.