Blaha, blaha, blaha.

Idag är one of those days. Då den enda anledningen till att jag överhuvdtaget steg upp i morse var att jag kommer få gå och lägga mig ikväll igen. Godmorgonsjukdomen är tillbaka med besked. Trots att jag äter järntabletter och har slutat knapra sömnpiller dagtid som jag gjorde ett tag, går jag som i en dimma. Istället för att säga gomorron på ett artigt sätt höjer jag handen till en silviavink för att slippa prata. Orkar inte. Det är sol ute när jag går och jag hoppar över alla snabbare, glada låtar i lurarna och lyssnar bara på extremt långsam musik. Martha Wainright sjunger släpigt och jag försöker gå släpigt för att komma i takt med Martha.

Jag önskar jag hade en mormor att gå hem till efter jobbet idag. En mormor som gav mig ovillkorlig kärlek. Jag skulle verkligen behöva lite mormorslove. Min egen dog när jag var liten, jag minns inte så mycket av henne mer än att hon var lite sträng. Jag har alltid gillat old people. Och spädbarn, jag förstår mig på gamlingar och spädisar. Den nya mormorn skulle ha en våning vid Norrmälarstrand. Våningen skulle vara rymlig men inte vulgär. Hon skulle ha tallrikar på väggen sådär som old people har. Varje söndag bjöd mormor på viltstek, potatis, brunsås, kokta grönsaker och hemgjord svartvinbärsgelé. Till dessert skulle vi äta konserverade persikohalvor med vispgrädde. Det åt jag för att göra mormor glad, jag tyckte givetvis inte om det. Om somrarna skulle jag och nya mormorn sitta på balkongen och dricka lemonad och titta på alla människor som promenerade vid vattnet. Mormodern drack Ginger Ale och berättade om när hon spelade revy med Karl Gerhard i sin ungdom. Hon upprepade sig aldrig, alla hennes stories var brand new. Mormorn skulle spela bridge på torsdagar och ha en manlig vän som ibland var med vid söndagsmiddagarna. Hon skulle även ha en mops och en rymlig garderob med galaklänningar från 40-talets mitt. Jag önskar att mormorn satt i en plyschfåtölj på Norrmälarstrand och väntade på mig nu.

Läser Fallen av Joyce Carol Oates. Såg förresten farbrorn från barndomens Boktipset i morse, det var stort. Joyce Carol är en sådan spröd och märklig person. Jag läste om hennes liv. Hon och hennes man lever i en helt drömlik tillvaro i en villa utanför Princeton. De sitter på sina arbetsrum och skriver hela dagarna och ser ut över sin enorma trädgård med Rhodedendro och sällsynta rosor. De har inga barn. Det enda jag tänker på när jag läser JCO är hennes stillsamma, underbara liv.

Glenn Madeiros sjunger på Lugna favoriter nu. Ja, jag erkänner -jag har lyssnat på Lugna favoriter hela dagen. Cheesy. Nu börjar Rod Stewart sjunga en outhärdig ballad. Var inte vår egen John Ballard lite lik Rod? Vad gör John nu såhär tio år efter Ace of base? Relaxar i Marbeilla med Dag Finn säkert. Rod Stewart har precis fått sitt sjunde barn med sin tvåhundrade unga, blonda bunnygirlfriend med långa ben. Han måste vara väldigt barnkär.