Saker jag vill säga men inte kan

Nu vill jag säga en grej. Det första är att det är väldigt bra rent ekonomiskt att ha migrän en hel helg så man slipper tänka på vad man ska göra för sin sista tjuga liksom. Ingen mat krävs, man bara ligger helt stilla och spyr lite då och då. Urpraktiskt.

I lördags fick jag the shock of my life. Jag skulle vilja berätta det för dig men då måste jag döda dig först och sen säga det. Så det går inte. Men jag tror jag spricker, svimmar, dör en smula varje gång jag tänker på det.

Om jag var helt inkognito, om inte pappa läste här, då hade jag kunnat skriva helt outhärigt privata saker. Men det går inte. Det fanns en tid då integritet var den egenskap jag höll högst. Jag trodde man vann ett pris om man höll tyst. Det gör man inte. Nu gör jag tvärtom. Jag lägger fram alla känslor på en stor silverbricka och säger, varsågod och ät. Vilket makabert bildspråk. Äta själen. Smaka på själens frukter. Jag kom på det helt själv. Tomas Di Leva ska skilja sig förresten. Han kanske skulle vilja ta sig en tugga.

Jag tror att veckoslutet kan bli helt unikt spektakulärt för en tvilling som jag. Trots att jag inte läst ett enda horoskop och trots att jag avfärdar astrologi som vetenskap kan jag säga detta. Med största sannolikhet kan jag säga att det blir så. Och då har det inte ens med lördagschocken att göra. Året börjar så knasigt. Och så väldigt bra.