Ut ur garderoben

Att komma ut har fått en helt ny innebörd. Det har inget med promenader att göra. Inte heller med sexuell läggning. Det handlar om att komma ut som gravid.

Vid första graviditeten får man som kompis veta det efter politiskt korrekta tre månader. Med vissa undantag för de mer spontant lagda tjejkompisarna, de säger det redan vid dag tre eller så. Vid andra barnet sägs det mer i förbfarten; oj, shit jag är visst sen, jag kanske är gravid.

Alla sätt att komma ut på är bra sätt tycker jag.

Malin ringde mig och sa;

- Du det har hänt en grej. Det verkar som att jag är på smällen.

Jag;
- VA?????????????????????????????????????????????????
Men hur...? Men alltså varför...? Men preventivmedel då?

Varpå hon håller en lång utläggning om att hon inte tog med sig tilläckligt på resan, de jobbade i Vietnam det året.
Jag bara;
- Men hur tänkte du då?

Hon:
- Eh... ja alltså, jag tänkte väl inte så mycket.

Jag:
- Oj, oj, oj vilken soppa, du. Ja, det här får vi lösa. Jag får hjälpa dig med barnet helt enkelt.

Min reaktion var minst sagt jättekonstig. I synnerhet som hon var tjugoåtta och gift. Men jag trodde liksom det var ett misstag. Hon har aldrig gillat barn nämnvärt. Hon deklarerade ofta högt och ljudligt att hon minsann skulle vänta i tio år med att skaffa barn. Jag har alltid sett henne mer som en karriärkvinna än som potentiell mother. Jag trodde inte det var meningen.

Det var det.

Och sen kom den pratglade Alfred som älskar att citera fraser ur böcker och som är en kopia av sin mor. En fotbollstalang. Inte hon alltså, men han. Vänsterfotad. Igår fyllde han två år. Puss på dig Alfie!