torsdag, januari 26, 2006

Första tangon i Paris

Varje kväll den sommaren gick Rakel till dansbanan intill Seine för att dansa tango. Hennes tangopartner José från Argentina väntade troget på henne. Han lärde henne allt han kunde. Eller hette han Esteban och kom från Venezuela? Jag minns inte, det enda jag minns är att han hade rytmen i blodet.

Senare, när hösten kom, blev Rakel kär i en annan. Han kunde inte dansa tango. Hon försökte lära honom men det var inte samma sak som med José (Esteban? Manuel?). Så Rakels nya kärlek lämnade Paris med en brand i sina byxor. Han skulle lära sig dansa tango.

Med beslutsamma steg gick han till folkuniversitetet och skrev sitt namn på ett formulär för tangokurser för nybörjare. Varje vecka gick han på kursen. Han sa inget till Rakel, det skulle bli en överraskning. Mannen övade sina nya moves på alla sina väninnor. Han hade ovanligt många väninnor, det var en särskild gåva han hade. En av dem, den härligaste, kallade honom ibland för kompismaskin. Det tyckte han inte riktigt om. Han ville så gärna vara en helt annan sorts maskin.

Så reste mannen till sin kärlek. Benen ville inte lyda honom där han satt i flygplanssätet, de ryckte i okontrollerade spasmer. De ville dansa. Mannen bjöd Rakel på flott restaurang den kvällen. De firade sin kärlek. Rakel var trött och ville gå hem och sova. Det ville inte mannen. Han ville dansa.

Där, på ett torg, under en gammaldags lyktstolpe i Marmais grep mannen tag om Rakels midja. Från hans mobiltelefon ljöd tangotoner. Rakel lät sig föras i en passionerad dans. Rosor på hennes kinder, hans hand i ryggslutet på hennes kappa. Han förde henne säkert i dansen.

En liten skara människor samlades omkring dem. En hänförd restaurangägare öppnade sin nedsläckta restaurang vid torget särskilt för dem. Han bjöd på champagne och förklarade tårögt att dansen var det mest romantiska han sett i hela sitt liv.

Mannen lutade sig nöjt tillbaka. Hans uppdrag var slutfört. I sitt hjärta visste han att Rakel aldrig mer skulle komma att sakna José. Esteban. Emanuel. Allt hon behövde fanns ju där, hos honom.

5 Comments:

Anonymous Anonym said...

O vad fint! Om du har diktat upp det själv är det fantastiskt diktat, om det har nån som helst verklighetsbas är det också fantastiskt! :-)

26 januari, 2006 23:45  
Anonymous Anonym said...

Nej men det är sant!

27 januari, 2006 10:06  
Anonymous Anonym said...

Eow, magic!

27 januari, 2006 18:43  
Anonymous Anonym said...

Rättelse: Tangokavalieren hette John William och var Colombian.
Tillägg: Förutom champagne fick vi rosor.

03 februari, 2006 13:08  
Anonymous Anonym said...

Ha ha, ännu bättre! Den här lovestoryn blir bara bättre för var dag som går tycker jag Rocky.

08 februari, 2006 14:17  

Skicka en kommentar

<< Home