Oprah I love You

Jag sörjer Oprah. Jag kan inte se trean, Oprah går i trean och stormen Gudrun tog trean med sig i graven. Min kärlek för Oprah är helt reservationslös, bottenlös. Kritikern säger att Oprah är too much av allt, patetisk, gränslös. Jag säger att Oprah är lite too wonderful to be true.

Sättet hon rör vid alla hon intervjuar, hennes medkänsla, hennes tårar med dem som gråter. Just love it. Och jag älskar hur hon upphöjer sig själv, hur alla som kommer dit måste fjäska och hålla på, jag älskar även hennes insmickrande frågor till extra kända och viktiga personer. Jag älskar tidningen O och jag älskar att hon alltid har sig själv på omslaget till sin egen tidning. Mest av allt älskar jag bokklubben, alla böcker hon någonsin rekommenderat har hamnat som nr 1 på Bästsäljarlistan veckan efter.

Allvarligt talat, hon är en av mina två amerikanska förebilder. Den andra är Madeleine Albright. Jag nådde klimax när Madeleine var gäst hos Oprah. Läs Madame Secretay, Madeleine Albrights självbiografi, den är underbar. Nu väntar jag på Oprahs. Att som svart kvinna i USA jobba sig upp till att bli en av de största maktfaktorerna i medievärlden är rätt tungt. Hon är god för miljarder. Dollars. Sedan kan man avfärda hennes program som trams men man kan inte bortse från det faktum att hon byggt upp ett helt affärsimperium runt sina bolag. Hon har producerat ett antal riktigt ruttna filmer, det förlåter jag henne för eftersom hon redan vunnit en Oscar (Purpurfärgen). Oprah är den amerikanska framgångssagan personifierad. Dessutom är hon över femtio och snygg, en bedrift i sig.

Oprah for president!