Sär skrivningar

Jag har tänkt mycket på särskrivningar den senaste tiden. En lathund. En lat hund. Människor som inte har något liv klagar på tidningarnas insädarsidor, det svenska språket urholkas säger de.

Jag har alltid varit en stor vän av den korrekta svenskan. Nu var det länge sedan jag ringde den vännen. Allt jag skriver är fullt av felaktiga meningsbyggnader, syftningsfel och stavfel. Jag skriver helt vårdslöst och orkar aldrig korrekturläsa, allt jag någonsin lärt mig ignorerar jag.

På ett sätt tycker jag det är bra att grammatiken slarvas bort allt mer. Man ska inte ha för mycket respekt för språket, man ska använda det lite hur som helst. Kidsen hittar på nya ord varje dag som blir allmängiltiga. Det är så mycket mer refreshing för det svenska språket än vad alla Horacestofiler tillsammans någonsin kan bli.

På ett annat sätt tycker jag det är mindre bra. För barnen måste veta vad som är rätt för att sedan kunna välja att göra fel. Det är först då det blir en motståndsrörelse. Frågan är om de vet det? De kanske hade någon vikarie utan gymnasiekompetens i svenska som sa att det är helt okej att alltid bara använda gemener, fortsätt så. Och fortsätt skriva smsspråk, d e helt ok. Man få gärna göra det, bara man vet varför man gör det tycker jag.
(Att förkorta ord är är ju exempelvis helt onödigt i de flesta texter förutom där det är en telefon inblandad med begränsat textutrymme, det måste svenskaläraren säga till barnen. Sen om barnen gör det ändå vet de åtminstone att det är fel och gör det bara för att det är fel. Det är skillnad.)

Jag tycker det är toppen att talspråk blivit skriftspråk. Men jag retar ihjäl mig på alla som säger han istället för honom, mig istället för jag. Jag gör samma sak. Nu har jag börjat skriva det också. Jag retar mig även på långa, osmarta texter så jag slutar här och går och äter lunch med min nya vän - Den inkorrekta svenskan. Aight.