Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två

Jag sitter i en sushibar, ett par sitter bredvid. Jag gissar att de är i min ålder. Båda har alldagliga utseenden av typen ”Hej, vi har gått på KTH.”

Killen: Var ditt gott?
Tjejen: Ja. Och ditt?
Killen: Gott.

Detta är allt de säger till varandra under hela måltiden. Av deras ansiktsuttryck att döma är de inte sura, de har bara inget att säga varandra. Att de är ett par är tydligt, de har likadana jackor i olika färger och förlovningsringar. Hur gick detta till? Är de bara två tråkiga personer som fann varann och blev jättetråkiga ihop undrar jag. Inte för att man måste prata med varandra hela tiden, men jag tycker ändå man ska försöka komma på saker att tala om ute bland folk så att det åtminstone verkar som att man har trevligt.

Är de lyckliga?

Tjejen ser inte riktigt glad ut i ögonen, inte ledsen heller, mera uttråkad. Jag letar efter nyanser i killens ansikte men det är bara helt blankt. Han är säkert helt nöjd med att ha tråkigt, han är van, KTH var minsann inte så kul det heller.

Kanske är de bara två som blev över. Två ensamma som var trötta på ensamhet och som såg på varandra en dag och sa; ” Jaha. Då får väl vi två bli ihop då.”

Så sitter de där ikväll, tysta bredvid varandra i soffan framför tv-flimret. Om natten somnar de med ryggarna mot varandra.