Don´t cry for me Gothenburg

Det är onsdag och jag är full av små klagomål. Jag ådrog mig någon märklig allergireaktion i måndags, det ser ut som tusen myggbett över hela kroppen och i ansiktet. De kliar. Och kliar. Hela natten kliar jag och faller inte i sömn förrän andra ronden är över på serviceboendet mitt emot. På väg till jobbet ler en kvinna mot mig och jag blir lite glad och ler tillbaka. Då ser jag det. Hon ler medlidsamt. Som i: " Vad synd att du fått den där hudsjukdomen lilla vän. Min farbror hade något liknande och han blev aldrig gift. De sista åren bodde han i en stuga i skogen och levde på granskott och bär, men utslagen - ja, de förblev de samma."

Jag tänker på Göran Johansson, Göteborgs stolthet. Kommunfullmäktige du vet. Han är ju känd som en tuff och stark politiker. Varje gång jag ser hans bild i medierna känner jag en stark sympati för honom. Och för arbetarrörelsen. För facket. För hamnarbetarna. För alla goa göbbar på bandet på Volvo. För Hisingen. För Avenyn. För seglarjackor. För Sonja Hedenbratt och Albert & Herbert. Ja, för hela Göteborg faktiskt.

Jag vet exakt vad det är som får mig att känna så här. Det är hemskt och politiskt inkorrekt att överhuvudtaget skriva om här men ändå. Jag märker att jag är välvilligt inställd till allt Göran Johansson säger och jag vet ju att det beror på en enda sak. Psoriasis.

Please skriv ingen kommentar här nedan om att din pappa har psoriasis och att det minsann inte är så kul. Jag kommer dö då.