Ibland vet man inte hur ledsen man är

Jag är på Ikea med mina föräldrar. Vi sitter på restaurangen. Jag tänker, ska jag eller ska jag inte. Tvekar. Men så gör jag det. Berättar det känsliga. Och då brister det. Jag börjar storgråta. Som Lille Skutt gråter jag, tårarna bara sprutar rakt ned i min Wallenbergare. Mamma har får också tårar i ögonen för det jag berättat är så sorgligt, men mest är det nog för att jag gråter. Pappa sneglar på mig lite besvärat. Han vet inte hur man ska hantera känsloutbrott som detta och tittar på barnfamiljerna runt om oss. De sitter där med sina vrålgråtandes 1-åringar, han sitter med en toklipande 31-åring. Skämmigt, tänker pappa.

Någonting väldigt svårt har drabbat några i min närhet. Och jag kan inte, vill inte vänja mig vid hur livet drabbar. Jag kan inte betrakta det på distans, tänka ja ja det går väl över, för det gör det ju inte. Det går inte över. Det går aldrig över.

Jag kan inte minnas när jag senast grät offentligt, kan inte minnas att det någonsin hänt faktiskt. Jo, på en flygplats långt borta när min syster skulle resa hem. Då fulgrät jag och hulkade långt efter planet lyft. Men jag var teen då, och teens växlar sina känslor som vädret i april, så det räknas inte.

Som straff för att jag gråtit in public får jag gå runt i varuhuset resten av dagen med två faluröda springor till ögon. Det är jättesvårt att handla för jag ser inte riktigt vad jag stoppar i påsen genom mina gråtsvullna ögon. Och jag tänker att det är väl underligt ändå. Hur skönt det kan vara att gråta en skvätt på Ikea.