ohoj

Hela livet är lite som Peps Persson nu tycker jag! Alla lullar runt och känner sig lite småhöga hela tiden. Hela Stockholm är som ett enda stort kollektiv på den skånska vischan där alla lever i samhörighet med varandra och naturen och bara är snälla mot varandra. Man hör någon spela något proggigt på en gitarr från en balkong någonstans, man tar fram sitt munspel ur fickan och kompar med en bluestolva. Man går till Tanto och äter hommus (hummus, hommous?) och ligger på en filt och läser dikter hela dagen. Precis som Peps! Man har grejer man borde göra, gå till jobbet, betala räkningar, tvätta håret och ringa skatteverket men tänker bara manana manana (hallå jag vet att det ska vara en grej över n:et, jag hittade den inte bara). God, how I love den skånska livsstilen.

Vi går i väntans tider också, min vän Marcy ska ha barn vilken minut som helst. Det är jättespännande. Ungen, som hon kallar den, ska heta Ovi. Hon har kommit på det själv. Det är som Ove fast på östgötska tänker jag. Eller så ska den heta Bruno eller Bruna. Hennes kille tycker Andrea men vad han tycker betyder nog inte så mycket.

Igår fyndade jag jättemånga saker på stadsmissionen för femhundra; en fåtölj, en prickig klänning till mamma, en randig hängselklänning till mig själv och ett skitstort svart skärp i äkta krokodilskinn typ. På stadsmissionen känner jag mig som Joe Millionare - skenbart rik men utan harem. Jag köpte även en jättefin midsommarduk som jag lade på ballen och dukade upp goda saker på. Nypotatis, rädisor och mjölk. När jag mötte grannen Gunnel sa hon att hon tycker det är för bullrigt på hennes balkong. Konstigt, tycker jag. Min ligger alldeles intill och på den är det sol, fågelkvitter och Peps Persson varje dag.