You give love a bad name

Drömmen tog mig med till en festival igår. Jag stod i leran, längst framme vid scenen. Jag hade en grå luvtröja med huvan uppfälld. Jag och sångaren hade ögonkontakt genom hela giget. Allt var klart. Vi åkte till en villa, jag tror den var min men jag vet inte. Det var blått kakel överallt. Sångaren ville krama mig men jag slingrade mig ur hans grepp. Jag var en av tusen famnar under denna turnén. Han hade läderbrallor. För en kort sekund tänkte jag på hans fru. De har fyra-fem barn. Och då ångrade jag mig. ” Du, kan vi inte bara kolla på tv istället?” sa jag. Nä, sa han och drog med sitt crew.

Det tycker jag var dålig stil.

Om du läser detta Jon Bon Jovi har jag bara en sak att säga dig:
- I shout and scream but you´re to blame, baby you give love a bad name.

(Sist jag drömde denna typ av lovedream var det med mig och E-type i huvudrollerna. Vad säger det om mig? Och vad säger det om mig att jag väljer att publicera det här? Jag ju borde skämmas brallorna av mig. Skinnbrallorna.)