All the leaves are brown

Vintertid. Jag förstår den inte. Allt jag varit på idag har jag kommit en timma för tidigt till. Vanliga människor kommer ju, av logiska skäl, en timme försent en dag som denna. Inte jag.

Följande har hänt: Under en cykelskjuts på Långholmen träffade jag någon, en bekant. Han var ute och sprang. Han heter Mr Perfect. Jag minns inte ens hans rätta namn, jag har alltid kallat honom så. Våra roads har inte crossats på sex år. Alla som kände mig under den tiden vi sågs on regular basis vet allt om Mr Perfect. Jag jobbade med Leo som var bästa vän med Mr Perfect. Varje gång de skulle äta lunch ihop såg jag till att vara med, de tyckte jag var värsta jobbiga. Allafall. Där var han nu, äldre, looking as perfect as ever. Där var jag, på en pakethållare bak på en cykel som kördes av en chica och skämdes brallorna av mig att jag fick skjuts som ett annat småbarn. Och jag hade blå mössa som jag stoppat in allt hår i på ett barnsligt vis. Det ångrar jag nu.

Förr tyckte han jag var en liten skitunge. Han och Leo. Han ba; Stäng munnen, det luktar barnmat, så fort jag sa nåt. Leo alltså, inte Mr P, han är alldeles för civiliserad för sånt talk. Så stilig, belevad, kultiverad, min framtid personifierad. Look at me now Mr Perfect! Nu är jag en kvinna, ingen skitung kvinna utan mer en kvinna full of shit, men ändå. En kvinna. (I´m not a girl, not yet a woman mr P)

Samtalet förlöpte vad gör du nu, bla bla, meet my friend, kompisen sträckte fram kardan och börja stamma. Du vet. Och jag bara vänta på den där repliken; "Vill ni göra mig nöjet att dinera med mig afton mina damer?" Eller; "Dessvärre ska jag på en urtråkig sittning i Riddarsalen i skymningen, säg mig, vill du bli mitt hjärtas bordsdam?" Den kom aldrig. Istället sa han nåt om att springa hem och tvätta. Men låt mig hjälpa dig! Låt mig bli din husa! Din musa! Vadsom helst! Ta med mig hem, snälla, och lämna aldrig tillbaks mig igen.

Men det gjorde han inte.