Samtalet som Gud glömde

Om igår. Det var trevligt. Och roligt. Men jag var lite jobbi. Tror jag. Vi pratade om hur par liksom hjälper varann genom att sparka under bordet om den ena säger nåt klumpigt och så. Låt mig säga såhär, jag hade behövt en del kickar den kvällen. Men ingen sparka mig. Tyvärr. Fast sen gick jag in i ett vasst bord och det gjorde jätteont. Någon sorts påminnelse om min förgänglighet.

Ber om ursäkt för att jag bara skriver om vad jag gör hela tiden, är så full of myself, flåt.

Vi gick tidigt från Mosebacke. Mikael Nyqvist var där. Vad har han som är lite snyggt, kan inte sätta fingret på det. Ärrig hy och tätt mellan ögona, han har någonting mot alla odds liksom. Brad Pitt har också dålig hy. Jätte. Han har bergis med sig egen ljussättare till inspelningarna så att ingen ska se. Ibland, när ljussättaren är sjuk, då lyser dåliga hyn igenom. Det är rätt åt honom.

Alma och jag gick genom hela staden och det var en sådan förtrollad höstkväll. Vi hade bikt och jag fick hålla för ögona när berätta nåt jag gjort som fick mig att framstå i väldigt dålig dager.

- Alma. Glöm detta samtalet. Lova!
- Vilket samtal?
I loves her.

Under gymnasietiden satt ofta jag och min väninna skolkuratorn i en gul passat och hade förbjudna samtal i natten utanför mitt hus. Ibland grät någon lite. Det var inte likt oss, vi var oftast glada när vi var unga. Men passaten, den var liksom en fredad zon. Där kunde man säga allt. När jag klev ur bilen sa vi;

- Detta samtalet har aldrig ägt rum.

Och det hade det inte. Ingen av oss tog någonsin upp det som sades i bilen dessa kylslagna nätter.