Eukaristi

En söndag i min kyrka saknades det folk som kunde dela ut nattvarden. Jag blev tillfrågad och stod sedan där med brödet och drickat och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Hade jag vetat innan jag gick dit hade jag ju naturligtvis vattenkammat mig och snutit mig. Men där var jag nu, osnuten.

Människorna som kom fram stod i en halvcirkel. Jag såg på dem. Små tanter med krökta ryggar och starriga ögon, nyvakna teenagers i Cheap Mondays, en pappa med en rufsig unge på armen, paret som livet drabbat hårt bredvid direktörsfrun i dräkt och botox.

Då förstod jag något. Det är ju därför, för detta, som kyrkan ska finnas.

Och jag har kämpat med mig själv, med min bakgrund och med den jag är nu. Men jag vet, att sedan jag hittade den här kyrkan, eller om det var den som fann mig, så har jag försonats med mig själv. Med Gud.

Jag har slutat vara rädd.