Trubbel.

Kära dagbok

När jag var ung var kung av integritet. Nu vet jag inte riktigt vad jag är. Jo, det vet jag. För jag är tungviktsmästare i självutlämnande. Och trubbel. Jag är trubbel.

Detta är min vilsnaste höst ever, sa jag till någon igår.

Mycket vatten har runnit under mina broar. Då menar jag inte att jag drabbats av inkontinens utan jag skriver i metaforer precis som de gamla grekerna.

Det händer att jag saknar min före detta svärfar. Jag har en thing för pappor. Särskilt för den pappan. När jag var hemma hos dem för första gången satt han vid det vita pianot och sjöng Trubbel av Olle Adolphsson. Jag älskar den sången. Särskilt:

Sen blev jag bjuden på konjak och på cigarrer

och kunde inte få mig till att säga nej

Förenad med min karaktär för jag har aldrig

förmått att säga nej till någonting som helst

Inte jag heller, Olle. Inte jag heller.

La mig på sängen med kappa, skor och väska när jag kom hem igår. Ringde ett nattligt samtal till Lady. Vaknade klockan fyra på morgonen och tyckte det var läge att ta av sig trenchen och vantarna. Kunde inte somna om. Sen åkte jag fel till jobbet och kom jättejättesent och efter typ tio minuter gick jag ut och åt lunch med en liten pop-prins som heter Joel. I två timmar. Får nog kicken imorgon. Det var det värt.

Nu hem till Carin och kolla gråtfilm. Vi älskar sånt. Cancer, impossible love, olyckliga slut. Samt koreanska stumfilmer. Dem älskar vi också. Allafall jag.

Sen cykla över Västerbron och leta stjärnor.