Jag letar stjärnor över Västerbron

Målar svart sot i förkylda, röda ögon. Försöker måla munnen glad med färglöst, matt läppstift. Sätter på mig min finaste klänning och lila strumpbyxor och cyklar på Daisy längs med Södermalmsstrand, hela vägen upp till Västerbron.

Vi äter middag på Brännkyrkagatan. Talar om allt och inget. Jag försöker hålla god min och inte anmärka på den smaklösa, lätt gråaktiga maten. Vill du ha mer? Ja, oh ja. Det vill jag verkligen. Inte. Jag tuggar och tuggar och låtsas det är gott. Efteråt skrattar vi lite åt hur äckligt det var.

Vi går över torget till festen på Sankt Paulsgatan. Jag fryser, säger jag.

Senare sitter jag i ett kök med okända människor. Jag tycker inte så mycket om att träffa nya, okända människor. Jag föredrar gamla, för mig kända människor. De som tycker om mig. Jag är obekväm i min nya klänning. Vad är det för fel på mig?

Trots att benen vill vika sig av trötthet låter jag mig övertalas att gå med vidare, ut.

Nästan omedelbart efter att vi hängt av oss jackorna tappar jag bort mitt sällskap. Jag letar överallt i en trång källarlokal, söker efter bekanta ansikten bland hundra obekanta. Går tillbaka till garderoben men där väntar ingen. Någon ny, okänd tar tag i min arm och tilltalar mig. Jag hör inte vad han säger, musiken är hög, odefinierbar. Ska vi dansa? Han gapar i mitt öra. Nä, tyvärr. Jag är nyskild. Någon sorts sanning.
Jag går vidare.

Vad gör jag här när jag bara vill sova?

Varför är jag här när jag bara vill gråta?

Jag ställer mig vid baren. Tätt intill står två indiebarn. Den ene har sorgsna ögon och grön tröja. Han trycker sin armbåge i sidan på mig. Det gör lite ont. Dj:n spelar långsamt nu. Song for the leftovers.

Mina fingrar vitnar om glaset.

Då ser jag dem. Bekanta ansikten. Jag går till mina vänner. Armbågar mig fram och försöker, som alltid, se oberörd ut. Inte möta blickar. Vara untouchable.

Men inuti är jag bara en liten lessen tjej. Och allt jag vill ha är en kram, ett glas vatten och en taxi hem.