Hangover

Något hänger över huvet idag, som en mössa, vet inte vad.
Var på bröllop igår. Igen. I polo. Polo! Härremycreator vad fel och fult. Över polon hade jag en för dagen ny klänning.
-Är det här fult? sa jag när jag kom ut från toan där jag switchat om.
- Jaaaa, sa hela OC i kör.
- Då tar jag det, sa jag.

Anders Erics, den lille diplomaten, ba:
- Alltså, fösst tyckte ja det var fult men nu ser jag ju att polon matchar strumpbyxerna.

I t-banan fick jag kalla fötter i polon och messade min vän Damen. Hon ba; polo och basker- very Garbo Erina!
Allafall.

Varför är det alltid sån panik så fort man ska på bröllop, allt blir bara kaos precis innan. Man spiller, slinter med mascaran, stopp i t-banan.
Jag var sen. Alltid sen. Sprang med andan i halsen på höga lackklackar och hundra shoppingpåsar i händerna till kyrkan. Klockan slog tre just som jag stod och ryckte i porten. Den var låst. Jag fick panik.
AMEHN! Varför har dom låst? Det är bergis för att jag är singel. Jag är inte värdig. Dom ba; vi stänger och låser så hon inte kommer innanför äktenskapets portar. De är stängda för skökor som hon. Jag ryckte och slet och var helt svettig och till sist gapa jag jättehögt;
VAD ÄR DET MED FOLK EGENTLIGEN? Då knacka vaktmästarn på min axel och sa att ingången var på andra sidan. Jahupp. Visste jag väl.

Festen var i Bellmans hus på Långholmen. Skitmysigt. Och dragigt. Jag ångra inte min turtleneck alls. Tvärtom. Blev placerad bredvid två överklassungdomar i övre tonåren. How I love överklassens manér och bordsskick! Och artighet! De två var små under av älskvärdhet och skrattade åt alla skämt som egentligen var skittråkiga. De var väldigt uppmärksamma på allt man sa, det var de för att deras mammor lärt dem att man ska visa respekt för äldre. Efter middan svidade de om till Stureplanskäder och frågade om jag skulle med vidare.
Nä. Jag är för gammal för sånt, sa jag. De log överseende och respektfullt med sina perfekta tänder och skakade på sina blanka hår och drog vidare ut i natten. Om jag får barn nån dag hoppas jag att det blir ett överklassbarn.

Med på festen fanns även en engelsk trubadur med vitt skägg och ring i örat. Han sjöng Fields of gold så fint att jag blev helt blank i ögona och ville gråta högt. Det krävs inte mycket för att jag ska känna så numera, som den uppmärksamme läsaren kanske redan vet.

Hela dagen kändes väldigt Fyra bröllop och en begravning, fast utan gayskotten som dör då. Det var synd att han dog i filmen. Han var ju liksom hela behållningen. Trubaduren var huvudrollsinnehavaren i verklighetens film kan man säga. Undrar om man kan hyra honom ensamma novemberkvällar? Han kanske kan spela på min ballekong? Jag har juleljus där nu, det är så himla fint. Tror han skulle trivas.